Författararkiv: admin

Påverkas havet av sur sulfatjord?

P4-Västerbotten intervjuade mig igår och ställde frågan om varför vanligt folk ska bry sig om sura sulfajordar. I svaret nämnde jag att sur sulfajord påverkar havet negativt på grund av att metaller löses upp och transporteras till havet.

Här kommer en liten fördjupning med referenser till forskningen inom området:

Kadmium (Cd), Zink (Zn) och Nickel (Ni) finns bland de metaller som i hög sätts i rörelse genom torrläggning av sulfidjordar. Roos och Åstöm (2006) studerade de större vattendragen längs Bottniska viken, inklusive västra Finlands sulfatjordsområde. I synnerhet Västra Finland framstod då som en betydande källa för Cd, Zn och Ni till havet. Roos och Åström (2006) menar vidare att de förhöjda halterna i dessa vattendrag inte kan kopplas till industriella utsläpp, och att det därför bör vara lika angeläget att minska metallutsläppen från hotspot-områden av sur sulfatjord i form av dikad sulfidjord, som att åtgärda metallutsläpp från annan mänsklig verksamhet. I en annan finsk studie kvantifierades metallustläppen från de sura sulfatjordarna. Resultatet visade att metallutsläppen från den traditionella industrin var betydligt lägre än från de sulfidjordar som torrlagts från jord- och skogsbruket (Sundström et al. 2002).

När det gäller bidraget av metaller till Bottniska viken från den Svenska sidan, främst Norrbotten och Västerbotten, finns idag för lite data för att dra långtgående slutsatser. Roos och Åström 2006 studerade nämligen bara fjällälvar och skogsälvar i Västerbotten, och inte de kustnära vattendrag som är mest problematiska. Erixon (2009) kommenterar just detta baserat på sina egna mätningar i Norrbotten:

”Trots att den areella fördelningen av sura sulfatjordar inte är känd i detalj i Norr- och Västerbotten indikerar resultaten i föreliggande studie [Erixon 2009, förf. anm.] att det stora antalet kustnära avrinningsområden i norra Sverige totalt kan utgöra en betydande men hittills okänd källa för metaller till Bottenviken och Östersjön.”

Att pilotområdet Högforsån inom projektet FLISIK också är ett av problemvattendragen på Svenska sidan indikeras bland annat av att de lösta halter av Kadmium och Zink är förhöjda och jämförbara med Erixons data från Norrbotten (Erixon 2009) och data från Roos och Åströms (2006). Dalkarlsån som tar emot vatten från Högforsån är dock inte ett av de hårdast drabbade vattendragen i Västerbotten, vilket gör att även mindre projekt av pilot-karaktär kan få en märkbart positiv effekt på hela Dalkarlsån.

 

Referenser

Erixon 2009: Klimatstyrda sulfidoxidationer som orsak till surhet och höga metallhalter i vattendrag i norra Sverige. Rapport från Luleå Tekn. Univ.

Roos & Åström 2006: Gulf of Bothnia receives high concentrations of potentially toxic metals from acid sulphate soils. Artikel i Boreal Env. Res.

Sundström et al. 2002: Comparison of the Metal Content in Acid Sulfate Soil Runoff and Industrial Effluents in Finland. Artikel i Environ. Sci. Technol.

 

 

Svärmande fjädermyggor

 

Fjärdermyggornas midsommaraftonsdans i Åkulla. Tur för mig att fjädermyggor saknar sugsnabel, och istället för att suga blod i stort sett enbart ägnar sig åt dans, parning och äggläggning.

Bilden visar luftrummet strax ovanför forsnacken vid Åbron i Yttre Åkulla – där jag regelbundet mäter pH (se denna sida).

 

I forskarvärlden är Fjärdermyggorna ständigt aktuella, eftersom de bland annat kan användas som indikatorer för miljö och klimat, både i nutid och dåtid (genom att studera fossilförande sediment). Hittills har det hållits 18 internationella forskarkonferenser om dessa djur!
Mer om “chirrarna” finns att läsa via denna länk,

 

 

 

Fiskvandring i Åkulla

Nu är tiden för abborrarnas och mörtarnas årliga vandring från havet och upp i Dalkarlsån (och eventuellt inom olika områden inom Dalkarlsån). I Yttre Åkulla steg abborrar i slutet av förra veckan (24-27 maj). Jag hoppas också få tag i någon av mörtarna. Förra året lekte de uppströms Yttre Åkulla.

Kyrksjön

Bygdeåborna hade sjöutsikt fram till början av 1800-talet. Och när Storbäcken har ovanligt högt flöde återtar den torrlagda sjön – Kyrksjön – delar av sina tidigare marker. (foto av Jan Åberg den 27 april 2012)

I Bygdeå kallas Storbäcken för Kanalen. Kanalen genom Kyrksjön grävdes på 1800-talet, och i höjd med Bygdeås sydligaste delar vid Berget låg sjöutloppet. Där finns tydliga spår av hur bergklacken i sjöutloppet har sprängts bort.

Kyrksjön avsnördes från havet troligen redan i slutet av 1500-talet och hann vara en sjö i ca 200 år innan man började utdikningen. Vid tiden för Bygdeå kyrkas uppförande på 1400-talet åkte man båt från havet och upp till kyrkan, men på 1700-talet kunde man bara ta sig till Dalkarlså by.

 

Utsnitt av karta från år 1761 som visar att Kyrksjön vid den tiden var en sjö som avsnörts från havet. Lägg också märke till att betesmarkerna vid Kyrksjön medförde de flesta Bygdeåbor hade äkta sjöutsikt på den tiden.

 

Källor:

– landhöjningsmodell över Bygdeå via http://maps2.sgu.se/kartgenerator/maporder_sv.html

– kartan via http://historiskakartor.lantmateriet.se/

Årets surstöt blir kanske surare än i fljol

Senaste dagarna har surheten ökat mycket i Dalkarlsån (se ph-sidan).

Jämfört med förra våren är årets surhet vid 5m3/s lika hög som vid 18m3/3 i fjol. Det kan bero på att vintern 2012 hade högre grundvattennivåer och därmed ett surare basflöde, som gör att avrinningsområdet i sin helhet sämre står emot syrorna och utspädningen av buffertkapaciteten.

I fjol inleddes vårflödet den 7 april från ett basflöde om ca 0,4m3/s. I år startade vårflödet 21 dagar tidigare, den 17 mars, från ett ca fyra gånger “basflöde” som var ca 4 gånger surare än i fjol.

Vad som händer härnäst är intressant. Kommer våren av sig, eller smälter snön bort ännu tidigare än i fjol? Försenas islossningen i sjöarna eller kommer den ännu tidigare? Den som lever får se.

Rapport om Dalkarlsån klar

Läs gärna den färska rapporten: “Dalkarlsån – fiskdöd, fiskliv och vattenvård”.

I korthet handlar rapporten om en Västerbottnisk kustmynnande å, som har “dött” flera gånger i historien, kopplat till torrläggning av sjöar och blöta marker. Men ån har också levt upp flera gånger.  På 1980-talet var läget troligen värst, med nästan total utslagning av fiskarterna i övre loppen av huvudfåran. Vattnet visar ännu år 2011 pH-värden under 4,5, vilket är surt. Men förbryllande nog har artrikedom av fiskar i huvudfåran ökat stort de senaste åren. 2010-2011 fanns 13 arter i huvudfåran.

Sulfidjordar behövs

Människans torrläggning av sulfidjordar skapar helt klart svåra vattenproblem lokalt – i värsta fall under flera hundra år – och ger även ett något ökat tillskott av svavel till havet. Men globalt sett är detta svaveltillskott helt försumbart. Sulfidjordar är i själva verket mycket viktiga i det globala biogeokemiska kretsloppet. Bildning av sulfidjordar och slutprodukten pyrit är exempelvis avgörande både för att kontrollera syrehalten i atmosfären och sulfathalten i havet (Berner 1984).

De förhistoriska sulfidjordarna har numera omvandlats till sedimentära bergarter och kan hjälpa oss att förstå mer om tidigare biogeokemiska förhållande på vår planet. Exempelvis har förhållandet mellan kol och svavel varierat stort i sedimenten under de senaste 600 miljoner åren. Sådan information ger ett bra underlag för att bedöma vilka perioder som havet producerat mycket eller lite sulfidförande sediment – vilket i sin tur ger ledtrådar om t.ex. klimatet och förhållandena på land (Berner 1984).

Referens

Berner 1984. Sedimentary pyrite formation: An update, Geochimica et Cosmochimica Acta

Långtidsprognoser för klimatet

Den internationella klimatpanelen IPCC gör egentligen superkorta prognoser. Hundra år framåt är inte ens en blinkning med geologiska mått mätt. Flera viktiga system som styr biosfären behöver mycket längre att reagera märkbart, och på samma sätt är sådana system också svåra att styra tillbaka när de väl har börjat förändras. Den korta tid som klimatförändringar diskuterats har heller inte räckt för att reda ut alla de olika återkopplings-mekanismer som biosfären sätter in när klimatet förändras.

Därför var det  intressant att läsa den nyligen publicerade artikeln “Hyperwarming climate could turn Earth’s poles green” i tidskriften New Scientist. I den görs ett försökt att blicka lite längre framåt med stöd av de tidigare klimat som jorden haft.

Huvudslutsatsen att klimatsystemet kan slå om till ett extremt mycket varmare läge än vad vi har nu  – ett “Hothouse Earth” – om vi inte stabiliserar CO2-halten i atmosfären.

Läs och begrunda:

http://www.newscientist.com/article/mg21228392.300-hyperwarming-climate-could-turn-earths-poles-green.html?full=true