Det känns inte helt lätt att vara vetenskapligt skolad när det i klimatdebatten verkar finnas så mycket som vi måste “våga tro” på — fast det där som vi förväntas tro på är osannolikt, och inte sällan även förutsätter att vi kommer att kunna bryta mot naturlagarna i framtiden. Systemtänkaren Richard Heinberg har gjort följande välgrundade kommentar på Parismötet. Läsvärt inte minst för dem som tycker att det är lätt att våga tro.
Från och med 8 juni 2015 innehar jag ett certifikat som Permakultur-designer (ett så kallat PDC-certifikat), vilket i praktiken innebär att jag godkänts för system-analys/design med fokus på permakultur.
Min sida på permacultureglobal nås via:
http://permacultureglobal.org/users/14975-jan-aberg
Kunskaperna kommer inledningsvis att användas för att ge råd till mig själv och min familj, samt andra intresserade, kring hur de olika “zonerna” på en fastighet kan interagera på bästa sätt; exempelvis genom att planera vägar/stigar, vattenflöden och markanvändning med fokus på produktion och långsiktig hållbarhet.
Ett grundläggande scenario som används av de flesta inom omställningsrörelsen är den tillgängliga energimängden i samhället kommer att minska. Efter många långa timmars intensiv granskning av argumenten kring detta scenario, ser jag tyvärr ingen anledning att ha en avvikande åsikt.
Under våren 2015 deltar jag i en internationell kurs i systemanalys och systemdesign, som bygger på följande etiska grund:
Kursen leds av Geoff Lawton som är en av de främsta i världen när det gäller att designa hållbara ”human-inkluderande” ekosystem: han har verkligen ett imponerande CV, med ett stort antal exempel på lyckade projekt bakom sig. Systemen som han designat skapar nu vinst i allt från degraderade ökenområden till bitande arktiska klimat. Mina kurskamrater kommer från nästan alla världsdelar och diskussionen är livlig i de olika forum som kursen erbjuder.
Systemtänkandet som jag nu fördjupar mig, marknadsförs som ”permakultur”, vilket av många utomstående uppfattas som en uppsättning odlingstekniker för trädgårdsmästare. Denna bild av permakultur stämmer dock inte. Permakulture ska i stället ses som ett ramverk för att få olika delar av ett system – i princip vilket human-system som helst – att fungera effektivt tillsammans. Permakultur riktar sig därför till alla aktörer/entreprenörer som utan skygglappar vill vara väl förberedda när de system som vi hittills varit beroende av i Västvärlden, inte längre fungerar. Våra nuvarande samhällen är ju nämligen ännu mycket starkt beroende av ändliga resurser – och därmed per definition icke-hållbara. Frågan är inte om vi måste förändra våra system, utan när.
Kursen avslutas i Maj, så framåt sommaren kommer jag av allt att döma att vara redo att använda mina design-kunskaper för att föreslå system för kunder. Jag tror att både institutioner och företag, samt även privatpersoner kan ha stor nytta av att se över hur systemen egentligen fungerar. Och som sagt: det handlar alltså inte om en viss teknik för trädgårdsskötsel, eller att återskapa jungfruliga naturmiljöer, eller något liknande. Istället handlar det om att sätta människan i centrum av ett hållbart och designat system, med starkt fokus på att det måste fungera på samma sätt som ett ekosystem (och det är mycket bra, eftersom ett ekosystem är så nära en ”perpetum mobile” som vi någonsin kan komma).
För den som lyckats skaka av sig de så kallade “klimatförnekarnas” vetenskapsförvrängning (här är en manual för den som ännu inte lyckats), öppnar sig inte sällan en ny värld av insikter, inklusive hotfulla framtidsutsikter. Ja, en hel värld är det, som är nästan lika svår att navigera genom som klimatförnekarnas värld. Mitt syfte med detta inlägg är inte att systematisera den världen, utan främst att sätta upp en liten varningsflagga för vad som finns i ett av hörnen: nämligen så kallade klimatalarmister, vars budskap är att mänskligheten går mot game over väldigt snart. En av frontfigurerna är en vältalig och meriterad professor, som på senare tid fått stort genomslag för sina övertygande resonemang om NTE (Near Term Extinction). Men, men, men, allt tyder på att han har hamnat på villovägar, vilket på ett bra sätt presenteras i en välgjord sändning från the radio ecoshock show. Lyssna gärna på den sändningen om du har råkat bli klimatalarmist!
OBS! Bara för att jag inte är alarmist, är jag inte heller klimatförnekare. Nej, långt ifrån, utan snarare då en vanlig forskartyp, som ser ganska stora risker för framtida generationer på grund av klimatförändringar, resursbrister m.m. Att den globala populationen av människor inom så där ett par hundra år kan vara tillbaka på en miljard, eller ännu mindre, är faktiskt en rimlig prognos även om världen bara blir en aning svårare att uppehålla sig i.
Blåmissusjön – Sveriges suraste sjö är sur på grund av sulfatjordsdikning.
Bild från Länsstyrelsens hemsida*
Blåmissusjön nära E4:an vid Rånefjärden i Norrbotten (WGS84: 65.884449, 22.395636) har utnämnts till Sveriges suraste sjö, med pH som sägs gå ner mot 3. Troligen är denna förstaplats rätt nära sanningen – även om jag vet att det också finns andra liknande vatten.
Frågan som kanske är mest intressant är dock inte att sjön är sur, utan varför den är sur. En del säger att svavelrika jordar skapar naturlig försurning, och att vi därför inte har något ansvar, medan de flesta forskare inom området säger i princip tvärtom – att potentiellt sura jordar ger bra vattenkemi och att faktiskt sura sulfatjordar i stort sett uteslutande skapas av människan genom torrläggning; vilket bland annat visas av att flera av de döda åarna längs Bottenviken (t.ex. Vörå i Finland, och Kålabodån i Sverige) var fiskrika och artrika fram till dikningsbidragens och grävmaskinernas ankomst.
Hur är det då med Sverige suraste sjö Blåmissusjön? Har den också påverkats av torrläggning? Svaret på den frågan är ett rungande JA. Själva sjön är delvis utdikad (sänkt), och större delen av sjöns avrinningsområde domineras av två torrlagda våtmarksområden, varav den ene heter Görjeviken, vars namn antyder en mycket gynnsam bildningsmiljö för sulfidhaltiga sediment.
Vet vi något om sjöns tidigare status? Ja, enligt vad jag har hört fanns det fisk även i denna sjö. Och det förvånar mig inte. Att sjön hyste fisk betyder att surheten måste ha ökat ungefär tusenfalt, vilket inte heller det är förvånande med tanke på att potentiellt sur sulfatjord (dvs den icke-dikade varianten) ofta har pH-värden kring 7-8. På flygfotot skimrar sjön idag i rött, på grund av metallfällningar. Färgen kommer troligen främst från järn och mangan, men även många andra metaller kan förväntas i höga halter i vattnet och sedimenten.
*Fotograf: Sara Elfvendahl, Bildkälla: http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Sv/miljo-och-klimat/tillstandet-i-miljon/sotvatten/kustmynnande-vattendrag/Pages/default.aspx
Ibland ser man inte de skador som skett på ekosystemen, på grund av att skadorna skedde långt före vår egen tid. I Mellanbygden fanns det exempelvis förut gott om ål. Och inte bara det. De många små kustmynnande vattendragen var i själva verket myllrande av många olika fiskarter, på grund av det havsnära läget och det symbiotiska förhållande med havet. Bestånden av fisk i havet gynnades av att regelbundet vandra bort från den oskyddade kustmiljön och in i de komplexa labyrinter av bäckar, grunda sjöar och bäverdammar* som vattendragen erbjöd. Vanligtvis skedde vandringarna i samband med leken, men ibland också för jakt, och för att växa upp, som i fallet med ålen.
Vad vet vi då t.ex. om det utrotningshotade djuret ålen i Mellanbygden? Nästan ingenting förutom att den troligen har funnits i stor mängd, och att den med stor sannolikt alltjämt lever kvar, om än mycket tynande, på grund av alla de omvälvande miljöförändringar som skett i Mellanbygdens vatten och i haven under 1900-talet.
Samtidigt vet vi att vattnet i många bäckar och sjöar blivit livfullare under det senaste årtiondet, och att arbete alltjämt sker för att hjälpa vattnet att bli ännu bättre. Kanske borde vi därför försöka lära oss mer om “ålpotentialen” hos oss, så att vi inte bara hjälper sådana fiskar som öringar och laxar, utan också eventuellt också kan bidra till ålens överlevnad?
Här kommer ett första försök från min sida att bidra i arbete med att reda ut ålpotentialen. Det blir i form av en sammanställning av historiska uppgifter om ålförekomst i icke utbyggda vattendrag i Västerbottens Mellanbygd. Det ska ses som en början, och jag vill allra först framföra en fråga/tanke:
Kan det måhända vara så att de små vattendragens roll riskerar att underskattas i arbetet med att rädda ålen? De små vattendrag som jag nedan räknar upp är i stort sett “bortglömda” , fast de historiskt sett varit betydelsefulla fiskevatten och ålvattendrag. De saknar också kraftverk; inga kraftverksdammar behöver alltså rivas eller byggas om, och kanske hjälper det att “bara” göra inventering och restaurering**.
DALKARLSÅN (347km²): hade ål fram till åtminstone 1970-talet, då det togs upp ål i Åkullsjön (fiskevårdsområdet skriver på sin hemsida att det finns ål ännu idag, vilket kan vara värt att gå till botten med…). Det finns därtill både skriftliga referenser och muntliga uppgifter om den historiska ålförekomsten (Åberg 2012). En därefter inkommen uppgift är att det vid rensningar av Östra Dalkarlsån i Östra Sjulsmark omkring 1950-talet observerades stora ålar i det uppgrävda bottenslammet.
Dalkarlsån har haft ganska fria vandringsvägar från havet sedan slutet av 50-talet, men vid samma tid som sista stora dammen i huvuvfåran revs inträffade fiskdöd och allvarliga försurningsproblem från sura sulfatjordar (i synnerhet pga Västervikssjöns torrläggning). Idag är försurningsläget troligen något bättre än 1950-talet, men pH går ännu ner mot 4,4 i nedre loppen, med höga metallhalter pga sura sulfatjordar. Genom att surstötarna dock är ganska kortvariga, och på grund av att det finns kemiskt sett bättre sjörefuger, blir den biologiska effekten idag dock inte värre än att det tidvis förekommer åtminstone 11 fiskarter i huvudfåran av Dalkarlsån (Åberg 2012). Bland dessa finns flodnejonöga, mört, siklöja, elritsa och id, och – vem vet – kanske också ål???
HERTSÅNGERSÄLVEN (506km²): Naturnamnet Ålavan finns uppströms det utdikade Vebomarksträsket. Och i den nästan intakta sjön Broträsket har det åtminstone tidigare funnits ett bestånd av ål (Holm 1942). Kemin är dock så dålig i Hertsångersälvens nedre delar att man kan misstänka att det är svårt för många fiskindivider att orka vandra upp till exempel Broträsket (de hinner helt enkelt kvävas av aluminium). Inte desto mindre finns indikationer på att uppvandring av havsöring sker sporadiskt mot Flarkån/Granån, samt därtill säkra muntliga uppgifter som vittnar om viss uppvandring av havslevande abborre och gädda i nedre loppet av Hertsångersälven. Och kan abborren och gäddan, så kanske ålen också kan?
MÅNGBYÅN (218km²): är ett komplext avrinningsområde med både extremt sura bäckar och icke-försurade sjöar. Ål fanns här förut i nästan alla av systemets sjöar (Holm 1942), vilket gör att även Mångbyån kanske skulle kunna husera restbestånd av ål??? Under långa tider fanns dock vandringshinder på många ställen, som i värsta fall har hindrat de sista individerna att överleva och reproducera sig.
Och här ovan finns karta som visar exempel på historiska och nutida förekomster.
Ja, detta var min början. Tack så länge för din uppmärksamhet, och på återhörande i frågan! Tack också till Johannes Lindberg vid ålvattendraget Bureälven som ser till att påminna mig om att ålfrågan är så intressant!
Slutligen: har du något att rätta eller tillägga, eller kommentarer/frågor, mejla mig på jan.aaberg (snabel-a) gmail.com
Referenser
Jan Åberg, Dalkarlsån – fiskdöd, fiskliv och vattenvård (Robertsfors kommun, 2012), https://janaberg.se/dalkarlsan/
Carl Holm, ”Fiskar”, i Lövånger : en sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmän. D. 1 (Umeå ;, 1942), 166–186.
*ni vet väl, kära läsare, att bäverdammar inte har kunnat visas vara negativa för fiskbestånden, utan att de i stället tvärt om är mycket betydelsefulla för fiskbestånden, genom att de skapar bättre vattenkemi och bättre livsmiljöer i både de medelstora bäckarna och i de små rännilar som annars knappast alls kunnat hysa fisk. (Jag har ett flertal vetenskapliga referenser på detta, och kanske blir det ett inlägg om det framöver).
**förslag på restaureringsåtgärder i Dalkarlsån finns i rapporten om Dalkarlsån, och jag tror det är fullt möjligt, och jämförelsevis troligen billigt, att till stor del återskapa det livsutrymme för ål som en gång fanns i Dalkarlsån. Vilket i så fall inte bara gynnar ålen utan också andra missgynnade och hotade arter som t.ex. flodpärlmussla, flodnejonöga, havsöring och utter.
Det var intressant att läsa i tidskriften Science att tidigare civilisationers fall troligen berott på att jordens bördighet successivt minskade, till dess att jordarna var urlakade och “trötta”. Gäller det också oss? Dvs, urlakar också vi våra jordar? Ja, säger författarna. Och den som är observant kan se det med egna ögon i vattendragen som rinner genom jordbruksområdena (även Svenska). Dessa vatten har höga halter näring som lakas från jorden (och det är inte bara kväve och fosfor). Man ser också oftast odlingsjord som eroderats och lösts upp i vattnet i form av så kallat suspenderat material.
Här nedan är en fascinerande film om hur människan kan återskapa grönskade levande landskap, till och med i öknar! Resultatet är liknande som med planerad betesdrift i savanner (se denna lika fascinerande film).
Berör detta också oss i Sverige? Ja, i högsta grad. Vi bör absolut stödja restaurering av ekosystem – för en säkrare världs skull. Vi kan också lära av det sker i andra länder, när vi restaurerar våra egna degraderade ekosystem. För även om vi inte har skapat öknar, finns en hel del annat som vi lämnar efter oss: Exempelvis torrlagda bäckar och sjöar, asfalterade odlingsmarker och förgiftade sjöar och hav. Vi orsakar troligen också en förlust av organiskt material från våra utdikade torvjordar, på liknande sätt som sker i tropikerna. Helt klart finns det människor även i Sverige som bor granne med degraderade ekosystem; vid myrar som inte lägre ger några hjortron, och vid åars som inte lägre har fisk, och nedströms våtmarker som inte längre renar ytvattnet… frågan är bara: vilka sociala och ekonomiska motiv är det som lockar just oss att restaurera våra lokala och globala ekosystem? Vad väljer du? 7000 kr för friskt vatten i ån eller senaste modellen av iPhone?
Jordflykt och ökenspridning på världens grässlätter är oroväckande skeenden som gör att floder torkar ut, matproduktionen minskar och koldioxidhalten i atmosfären ökar. Därför var det intressant att höra att öknarna på de forna grässlätterna kan fås att grönska igen, inte genom att minska betestrycket, utan tvärt om att öka betestrycket, i en planerad betesdrift. Den kritik som har getts mot den specifika metod som presenteras i filmen, är att den har framställts som den enda fungerande, när det i själva verket också finns andra metoder (med betesdjur) som ger liknande positiva effekter. Men det är ju en detalj. Det revolutionerande poängen är hur som helst öknar åter grönskar tack vare större hjordar av betesdjur! Att bäckar och floder kommer tillbaka beror på att beteslandskapet kan ge stor infiltration av regn i förhållande till avdunstning, vilket leder till att grundvattenbildningen ökar.
Att känna till koncentrationen av aktiva vätejoner (pH) i ett vatten är bra, men att mäta är inte tvärenkelt. Så här skulle man kunna sammanfatta saken: pH-mätaren är av mindre betydelse än pH-elektroden. Och elektroden är av mindre betydelse än utföraren.
Man kan också säga så här: en god musiker kan spela musik på nästan vilket instrument som helst.
Fundera igenom vad det är du vill veta – vilken musik vill du höra. Lär sedan känna ditt instrument. Vilka toner kan du ta? Och hur ska instrumentet stämmas?
De flesta musiker hör när instrumentet är ostämt – och gör något åt det. Utföraren måste förstå när instrumentet är ostämt och kalibrera därefter. Kalibrering av pH-mätare görs mot standardvätskor som helst spänner över det intervall som mäts, oftast pH4 – pH7. Att kalibrera en gång räcker inte, eftersom alla elektroder har en tendens till “drift” vilket betyder att de blir ostämda, ungefär som en gitarr eller ett piano som tappar sin stämning. Gitarrer av dålig kvalitet låter ofta sämre och behöver stämmas oftare, vilket också gäller pH-mätare. Musiken kan man dock spela ändå, bara man vet vad man gör. Själv lyssnar jag på mitt instrument före varje mätning.
Hur vet man om kalibreringskurvan är linjär mellan kalibreringspunkterna? Oftast vet man inte det, utan får anta att det är så, om man spelar solo. Att spela ihop med andra är däremot ett bra sätt att försäkra sig om att allt stämmer. Åk till någon som har en pH mätare och mät på båda. Visar båda samma är chansen större att kurvan är linjär. Eller skicka en serie prov till ett bra lab och jämför. Med mätare av hyfsad kvalitet är det nog sällan problem med linjäriteten.
Finns det CO2 i provet? Blir det små bubblor på burkens insida? I så fall ska analys ske så snart som möjligt och det ska inte röras om i provet i onödan. CO2 försvinner nämligen till atmosfären, vilket kan höja pH. Ett prov som står länge med lock kan däremot minska i pH på grund av att bakterier förbränner kol och bildar CO2 som löses i provet.
Lite INTE på mätarens eventuella ljudsignaler om att den är klar med mätningen. Lyssna istället noga och låt varje okänt prov ta så långt tid på sig att värdet är stabilt i åtminstone några minuter, rör sedan försiktigt om i provet och se om värdet återgår till samma värde. Kommer man tillbaka till samma värde ligger man oftast nära det korrekta värdet. Har du mätt vattnet tidigare och vet att stabilisering brukar gå snabbt, kanske kanske du kan vänta lite kortare. Å andra sidan kan årsvariationen i vattenkemin vara mycket stor i vissa vattendrag.
Sedan kan det vara bra att känna till att temperaturen också spelar en avgörande roll. … …
Har mätaren inbyggd temperaturkompensering? Var sitter i så fall temperaturgivaren, och hur exakt mäter den? Finns det en risk att provet som mäts skiktar sig med avseende på temperatur så att temperaturgivaren känner en annan temperatur än elektroden? Om mätaren inte har inbyggd temperaturkompensering, värm då provet i vattenbad och mät provet vid 25 grader. Eller korrigera för temperaturen manuellt.
PS: För de tillämpningar som kräver noggrannhet på tre decimaler vill jag inte uttala mig mer än att man får anta att man måste lyssna ännu mera noggrant för att få allt så finstämt som möjligt.