Kategoriarkiv: naturbruk

PDC-certifikat

Från och med 8 juni 2015 innehar jag ett certifikat som Permakultur-designer (ett så kallat PDC-certifikat), vilket i praktiken innebär att jag godkänts för system-analys/design med fokus på permakultur.

Min sida på permacultureglobal nås via:
http://permacultureglobal.org/users/14975-jan-aberg

Kunskaperna kommer inledningsvis att användas för att ge råd till mig själv och min familj, samt andra intresserade, kring hur de olika “zonerna” på en fastighet kan interagera på bästa sätt; exempelvis genom att planera vägar/stigar, vattenflöden och markanvändning med fokus på produktion och långsiktig hållbarhet.

Ett grundläggande scenario som används av de flesta inom omställningsrörelsen är den tillgängliga energimängden i samhället kommer att minska. Efter många långa timmars intensiv granskning av argumenten kring detta scenario, ser jag tyvärr ingen anledning att ha en avvikande åsikt.

 

 

Sveriges suraste sjö – Blåmissusjön

Foto som visar Sveriges suraste sjö, Blåmissusjön.

Blåmissusjön – Sveriges suraste sjö är sur på grund av sulfatjordsdikning.
Bild från Länsstyrelsens hemsida*

 

Blåmissusjön nära E4:an vid Rånefjärden i Norrbotten (WGS84:  65.884449, 22.395636) har utnämnts till Sveriges suraste sjö, med pH som sägs gå ner mot 3. Troligen är denna förstaplats rätt nära sanningen – även om jag vet att det också finns andra liknande vatten.

Frågan som kanske är mest intressant är dock inte att sjön är sur, utan varför den är sur. En del säger att svavelrika jordar skapar naturlig försurning, och att vi därför inte har något ansvar, medan de flesta forskare inom området säger i princip tvärtom – att potentiellt sura jordar ger bra vattenkemi och att faktiskt sura sulfatjordar i stort sett uteslutande skapas av människan genom torrläggning; vilket bland annat visas av att flera av de döda åarna längs Bottenviken (t.ex. Vörå i Finland, och Kålabodån i Sverige) var fiskrika och artrika fram till dikningsbidragens och grävmaskinernas ankomst.

Hur är det då med Sverige suraste sjö Blåmissusjön? Har den också påverkats av torrläggning? Svaret på den frågan är ett rungande JA. Själva sjön är delvis utdikad (sänkt), och större delen av sjöns avrinningsområde domineras av två torrlagda våtmarksområden, varav den ene heter Görjeviken, vars namn antyder en mycket gynnsam bildningsmiljö för sulfidhaltiga sediment.

Vet vi något om sjöns tidigare status? Ja, enligt vad jag har hört fanns det fisk även i denna sjö. Och det förvånar mig inte. Att sjön hyste fisk betyder att surheten måste ha ökat ungefär tusenfalt, vilket inte heller det är förvånande med tanke på att potentiellt sur sulfatjord (dvs den icke-dikade varianten) ofta har pH-värden kring 7-8. På flygfotot skimrar sjön idag i rött, på grund av metallfällningar. Färgen kommer troligen främst från järn och mangan, men även många andra metaller kan förväntas i höga halter i vattnet och sedimenten.

 

*Fotograf: Sara Elfvendahl, Bildkälla: http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Sv/miljo-och-klimat/tillstandet-i-miljon/sotvatten/kustmynnande-vattendrag/Pages/default.aspx

Kan den utrotningshotade ålen måhända bo hos oss?

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/58/Anguilla_anguilla.jpg

Ibland ser man inte de skador som skett på ekosystemen, på grund av att skadorna skedde långt före vår egen tid. I Mellanbygden fanns det exempelvis förut gott om ål. Och inte bara det. De många små kustmynnande vattendragen var i själva verket myllrande av många olika fiskarter, på grund av det havsnära läget och det symbiotiska förhållande med havet. Bestånden av fisk i havet gynnades av att regelbundet vandra bort från den oskyddade kustmiljön och in i de komplexa labyrinter av bäckar, grunda sjöar och bäverdammar* som vattendragen erbjöd. Vanligtvis skedde vandringarna i samband med leken, men ibland också för jakt, och för att växa upp, som i fallet med ålen.

Vad vet vi då t.ex. om det utrotningshotade djuret ålen i Mellanbygden? Nästan ingenting förutom att den troligen har funnits i stor mängd, och att den med stor sannolikt alltjämt lever kvar, om än mycket tynande, på grund av alla de omvälvande miljöförändringar som skett i Mellanbygdens vatten och i haven under 1900-talet.

Samtidigt vet vi att vattnet i många bäckar och sjöar blivit livfullare under det senaste årtiondet, och att arbete alltjämt sker för att hjälpa vattnet att bli ännu bättre. Kanske borde vi därför försöka lära oss mer om “ålpotentialen” hos oss,  så att vi inte bara hjälper sådana fiskar som öringar och laxar, utan också eventuellt också kan bidra till ålens överlevnad?

Här kommer ett första försök från min sida att bidra i arbete med att reda ut ålpotentialen. Det blir i form av en sammanställning av historiska uppgifter om ålförekomst i icke utbyggda vattendrag i Västerbottens Mellanbygd. Det ska ses som en början, och jag vill allra först framföra en fråga/tanke:

Kan det måhända vara så att de små vattendragens roll riskerar att underskattas i arbetet med att rädda ålen? De små vattendrag som jag nedan räknar upp är i stort sett “bortglömda” , fast de historiskt sett varit betydelsefulla fiskevatten och ålvattendrag. De saknar också kraftverk; inga kraftverksdammar behöver alltså rivas eller byggas om, och kanske hjälper det att “bara” göra inventering och restaurering**. 

DALKARLSÅN (347km²): hade ål fram till åtminstone 1970-talet, då det togs upp ål i Åkullsjön (fiskevårdsområdet skriver på sin hemsida att det finns ål ännu idag, vilket kan vara värt att gå till botten med…). Det finns därtill både skriftliga referenser och muntliga uppgifter om den historiska ålförekomsten (Åberg 2012). En därefter inkommen uppgift är att det vid rensningar av Östra Dalkarlsån i Östra Sjulsmark omkring 1950-talet observerades stora ålar i det uppgrävda bottenslammet.

Dalkarlsån har haft ganska fria vandringsvägar från havet sedan slutet av 50-talet, men vid samma tid som sista stora dammen i huvuvfåran revs inträffade fiskdöd och allvarliga försurningsproblem från sura sulfatjordar (i synnerhet pga Västervikssjöns torrläggning). Idag är försurningsläget troligen något bättre än 1950-talet, men pH går ännu ner mot 4,4 i nedre loppen, med höga metallhalter pga sura sulfatjordar. Genom att surstötarna dock är ganska kortvariga, och på grund av att det finns kemiskt sett bättre sjörefuger, blir den biologiska effekten idag dock inte värre än att det tidvis förekommer åtminstone 11 fiskarter i huvudfåran av Dalkarlsån (Åberg 2012). Bland dessa finns flodnejonöga, mört, siklöja, elritsa och id, och – vem vet – kanske också ål???

HERTSÅNGERSÄLVEN (506km²): Naturnamnet Ålavan finns uppströms det utdikade Vebomarksträsket. Och i den nästan intakta sjön Broträsket har det åtminstone tidigare funnits ett bestånd av ål (Holm 1942). Kemin är dock så dålig i Hertsångersälvens nedre delar att man kan misstänka att det är svårt för många fiskindivider att orka vandra upp till exempel Broträsket (de hinner helt enkelt kvävas av aluminium). Inte desto mindre finns indikationer på att uppvandring av havsöring sker sporadiskt mot Flarkån/Granån, samt därtill säkra muntliga uppgifter som vittnar om viss uppvandring av havslevande abborre och gädda i nedre loppet av Hertsångersälven. Och kan abborren och gäddan, så kanske ålen också kan?

MÅNGBYÅN (218km²): är ett komplext avrinningsområde med både extremt sura bäckar och icke-försurade sjöar. Ål fanns här förut i nästan alla av systemets sjöar (Holm 1942), vilket gör att även Mångbyån kanske skulle kunna husera restbestånd av ål??? Under långa tider fanns dock vandringshinder på många ställen, som i värsta fall har hindrat de sista individerna att överleva och reproducera sig.

 

Och här ovan finns karta som visar exempel på historiska och nutida förekomster.

Ja, detta var min början. Tack så länge för din uppmärksamhet, och på återhörande i frågan! Tack också till Johannes Lindberg vid ålvattendraget Bureälven som ser till att påminna mig om att ålfrågan är så intressant!

Slutligen: har du något att rätta eller tillägga, eller kommentarer/frågor, mejla mig på jan.aaberg (snabel-a) gmail.com

 

Referenser

Jan Åberg, Dalkarlsån – fiskdöd, fiskliv och vattenvård (Robertsfors kommun, 2012), https://janaberg.se/dalkarlsan/
Carl Holm, ”Fiskar”, i Lövånger : en sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmän. D. 1 (Umeå ;, 1942), 166–186.

 

*ni vet väl, kära läsare, att bäverdammar inte har kunnat visas vara negativa för fiskbestånden, utan att de i stället tvärt om är mycket betydelsefulla för fiskbestånden, genom att de skapar bättre vattenkemi och bättre livsmiljöer i både de medelstora bäckarna och i de små rännilar som annars knappast alls kunnat hysa fisk. (Jag har ett flertal vetenskapliga referenser på detta, och kanske blir det ett inlägg om det framöver).

**förslag på restaureringsåtgärder i Dalkarlsån finns i rapporten om Dalkarlsån, och jag tror det är fullt möjligt, och jämförelsevis troligen billigt, att till stor del återskapa det livsutrymme för ål som en gång fanns i Dalkarlsån. Vilket i så fall inte bara gynnar ålen utan också andra missgynnade och hotade arter som t.ex. flodpärlmussla, flodnejonöga, havsöring och utter.

Kan vi sköta odlingsjorden?

Det var intressant att läsa i tidskriften Science att tidigare civilisationers fall troligen berott på att jordens bördighet successivt minskade, till dess att jordarna var urlakade och “trötta”. Gäller det också oss?  Dvs, urlakar också vi våra jordar? Ja, säger författarna. Och den som är observant kan se det med egna ögon i vattendragen som rinner genom jordbruksområdena (även Svenska). Dessa vatten har höga halter näring som lakas från jorden (och det är inte bara kväve och fosfor). Man ser också oftast odlingsjord som eroderats och lösts upp i vattnet i form av så kallat suspenderat material.

Läs mer: M. C. Scholes, R. J. Scholes. Dust Unto Dust. Science, 2013; 342 (6158): 565 DOI: 10.1126/science.1244579

Betesdjur stoppar jordflykten

Jordflykt och ökenspridning på världens grässlätter är oroväckande skeenden som gör att floder torkar ut, matproduktionen minskar och koldioxidhalten i atmosfären ökar. Därför var det intressant att höra att öknarna på de forna grässlätterna kan fås att grönska igen, inte genom att minska betestrycket, utan tvärt om att öka betestrycket, i en planerad betesdrift. Den kritik som har getts mot den specifika metod som presenteras i filmen, är att den har framställts som den enda fungerande, när det i själva verket också finns andra metoder (med betesdjur) som ger liknande positiva effekter. Men det är ju en detalj. Det revolutionerande poängen är hur som helst öknar åter grönskar tack vare större hjordar av betesdjur! Att bäckar och floder kommer tillbaka beror på att beteslandskapet kan ge stor infiltration av regn i förhållande till avdunstning, vilket leder till att grundvattenbildningen ökar.

Påverkas havet av sur sulfatjord?

P4-Västerbotten intervjuade mig igår och ställde frågan om varför vanligt folk ska bry sig om sura sulfajordar. I svaret nämnde jag att sur sulfajord påverkar havet negativt på grund av att metaller löses upp och transporteras till havet.

Här kommer en liten fördjupning med referenser till forskningen inom området:

Kadmium (Cd), Zink (Zn) och Nickel (Ni) finns bland de metaller som i hög sätts i rörelse genom torrläggning av sulfidjordar. Roos och Åstöm (2006) studerade de större vattendragen längs Bottniska viken, inklusive västra Finlands sulfatjordsområde. I synnerhet Västra Finland framstod då som en betydande källa för Cd, Zn och Ni till havet. Roos och Åström (2006) menar vidare att de förhöjda halterna i dessa vattendrag inte kan kopplas till industriella utsläpp, och att det därför bör vara lika angeläget att minska metallutsläppen från hotspot-områden av sur sulfatjord i form av dikad sulfidjord, som att åtgärda metallutsläpp från annan mänsklig verksamhet. I en annan finsk studie kvantifierades metallustläppen från de sura sulfatjordarna. Resultatet visade att metallutsläppen från den traditionella industrin var betydligt lägre än från de sulfidjordar som torrlagts från jord- och skogsbruket (Sundström et al. 2002).

När det gäller bidraget av metaller till Bottniska viken från den Svenska sidan, främst Norrbotten och Västerbotten, finns idag för lite data för att dra långtgående slutsatser. Roos och Åström 2006 studerade nämligen bara fjällälvar och skogsälvar i Västerbotten, och inte de kustnära vattendrag som är mest problematiska. Erixon (2009) kommenterar just detta baserat på sina egna mätningar i Norrbotten:

Trots att den areella fördelningen av sura sulfatjordar inte är känd i detalj i Norr- och Västerbotten indikerar resultaten i föreliggande studie [Erixon 2009, förf. anm.] att det stora antalet kustnära avrinningsområden i norra Sverige totalt kan utgöra en betydande men hittills okänd källa för metaller till Bottenviken och Östersjön.

Att pilotområdet Högforsån inom projektet FLISIK också är ett av problemvattendragen på Svenska sidan indikeras bland annat av att de lösta halter av Kadmium och Zink är förhöjda och jämförbara med Erixons data från Norrbotten (Erixon 2009) och data från Roos och Åströms (2006). Dalkarlsån som tar emot vatten från Högforsån är dock inte ett av de hårdast drabbade vattendragen i Västerbotten, vilket gör att även mindre projekt av pilot-karaktär kan få en märkbart positiv effekt på hela Dalkarlsån.

 

Referenser

Erixon 2009: Klimatstyrda sulfidoxidationer som orsak till surhet och höga metallhalter i vattendrag i norra Sverige. Rapport från Luleå Tekn. Univ.

Roos & Åström 2006: Gulf of Bothnia receives high concentrations of potentially toxic metals from acid sulphate soils. Artikel i Boreal Env. Res.

Sundström et al. 2002: Comparison of the Metal Content in Acid Sulfate Soil Runoff and Industrial Effluents in Finland. Artikel i Environ. Sci. Technol.

 

 

Hur man upprätthåller livet på planeten

Att värna livet på jorden är inte svårare än att agera utifrån fyra enkla “systemvillkor”:

  1. Förhindra koncentrationsökning av ämnen från berggrunden i naturen.
  2. Förhindra koncentrationsökning av ämnen från samhällets produktion i naturen.
  3. Förhindra undanträngning av natur med fysiska metoder.
  4. Tillgodose alla människors basbehov.

I princip behöver man inte veta mer. Det viktiga är istället omsätta teorin i praktik. Dvs att var och en agerar utifrån dessa villkor. Rent konkret handlar det om att t.ex använda förnyelsebara resurser, hushålla med resurser, värna planetens biologiska produktionsförmåga (behålla och skapa ekosystemtjänster), och att värna människan.

Tänket bakom systemvillkoren kommer från ett gediget samarbete mellan forskare världen över. En utförligare beskrivning av villkoren finns t.ex. här. Eller i Karl-Henrik Robérts bok “Den Naturliga Utmaningen” (som rekommenderas varmt för den som vill fördjupa sig i principerna för ett uthålligt samhälle!)

Nordsvensk

Macke

Macke hade jag förmånen att lära känna under ca 10 år. Starkaste minnet är från den sommarkväll som vi slog hö tillsammans. Med slåttermaskinen eller i djupsnön, då fanns det minsann både kraft och vilja i den hästen.