Kategoriarkiv: nära natur

Kan den utrotningshotade ålen måhända bo hos oss?

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/58/Anguilla_anguilla.jpg

Ibland ser man inte de skador som skett på ekosystemen, på grund av att skadorna skedde långt före vår egen tid. I Mellanbygden fanns det exempelvis förut gott om ål. Och inte bara det. De många små kustmynnande vattendragen var i själva verket myllrande av många olika fiskarter, på grund av det havsnära läget och det symbiotiska förhållande med havet. Bestånden av fisk i havet gynnades av att regelbundet vandra bort från den oskyddade kustmiljön och in i de komplexa labyrinter av bäckar, grunda sjöar och bäverdammar* som vattendragen erbjöd. Vanligtvis skedde vandringarna i samband med leken, men ibland också för jakt, och för att växa upp, som i fallet med ålen.

Vad vet vi då t.ex. om det utrotningshotade djuret ålen i Mellanbygden? Nästan ingenting förutom att den troligen har funnits i stor mängd, och att den med stor sannolikt alltjämt lever kvar, om än mycket tynande, på grund av alla de omvälvande miljöförändringar som skett i Mellanbygdens vatten och i haven under 1900-talet.

Samtidigt vet vi att vattnet i många bäckar och sjöar blivit livfullare under det senaste årtiondet, och att arbete alltjämt sker för att hjälpa vattnet att bli ännu bättre. Kanske borde vi därför försöka lära oss mer om “ålpotentialen” hos oss,  så att vi inte bara hjälper sådana fiskar som öringar och laxar, utan också eventuellt också kan bidra till ålens överlevnad?

Här kommer ett första försök från min sida att bidra i arbete med att reda ut ålpotentialen. Det blir i form av en sammanställning av historiska uppgifter om ålförekomst i icke utbyggda vattendrag i Västerbottens Mellanbygd. Det ska ses som en början, och jag vill allra först framföra en fråga/tanke:

Kan det måhända vara så att de små vattendragens roll riskerar att underskattas i arbetet med att rädda ålen? De små vattendrag som jag nedan räknar upp är i stort sett “bortglömda” , fast de historiskt sett varit betydelsefulla fiskevatten och ålvattendrag. De saknar också kraftverk; inga kraftverksdammar behöver alltså rivas eller byggas om, och kanske hjälper det att “bara” göra inventering och restaurering**. 

DALKARLSÅN (347km²): hade ål fram till åtminstone 1970-talet, då det togs upp ål i Åkullsjön (fiskevårdsområdet skriver på sin hemsida att det finns ål ännu idag, vilket kan vara värt att gå till botten med…). Det finns därtill både skriftliga referenser och muntliga uppgifter om den historiska ålförekomsten (Åberg 2012). En därefter inkommen uppgift är att det vid rensningar av Östra Dalkarlsån i Östra Sjulsmark omkring 1950-talet observerades stora ålar i det uppgrävda bottenslammet.

Dalkarlsån har haft ganska fria vandringsvägar från havet sedan slutet av 50-talet, men vid samma tid som sista stora dammen i huvuvfåran revs inträffade fiskdöd och allvarliga försurningsproblem från sura sulfatjordar (i synnerhet pga Västervikssjöns torrläggning). Idag är försurningsläget troligen något bättre än 1950-talet, men pH går ännu ner mot 4,4 i nedre loppen, med höga metallhalter pga sura sulfatjordar. Genom att surstötarna dock är ganska kortvariga, och på grund av att det finns kemiskt sett bättre sjörefuger, blir den biologiska effekten idag dock inte värre än att det tidvis förekommer åtminstone 11 fiskarter i huvudfåran av Dalkarlsån (Åberg 2012). Bland dessa finns flodnejonöga, mört, siklöja, elritsa och id, och – vem vet – kanske också ål???

HERTSÅNGERSÄLVEN (506km²): Naturnamnet Ålavan finns uppströms det utdikade Vebomarksträsket. Och i den nästan intakta sjön Broträsket har det åtminstone tidigare funnits ett bestånd av ål (Holm 1942). Kemin är dock så dålig i Hertsångersälvens nedre delar att man kan misstänka att det är svårt för många fiskindivider att orka vandra upp till exempel Broträsket (de hinner helt enkelt kvävas av aluminium). Inte desto mindre finns indikationer på att uppvandring av havsöring sker sporadiskt mot Flarkån/Granån, samt därtill säkra muntliga uppgifter som vittnar om viss uppvandring av havslevande abborre och gädda i nedre loppet av Hertsångersälven. Och kan abborren och gäddan, så kanske ålen också kan?

MÅNGBYÅN (218km²): är ett komplext avrinningsområde med både extremt sura bäckar och icke-försurade sjöar. Ål fanns här förut i nästan alla av systemets sjöar (Holm 1942), vilket gör att även Mångbyån kanske skulle kunna husera restbestånd av ål??? Under långa tider fanns dock vandringshinder på många ställen, som i värsta fall har hindrat de sista individerna att överleva och reproducera sig.

 

Och här ovan finns karta som visar exempel på historiska och nutida förekomster.

Ja, detta var min början. Tack så länge för din uppmärksamhet, och på återhörande i frågan! Tack också till Johannes Lindberg vid ålvattendraget Bureälven som ser till att påminna mig om att ålfrågan är så intressant!

Slutligen: har du något att rätta eller tillägga, eller kommentarer/frågor, mejla mig på jan.aaberg (snabel-a) gmail.com

 

Referenser

Jan Åberg, Dalkarlsån – fiskdöd, fiskliv och vattenvård (Robertsfors kommun, 2012), https://janaberg.se/dalkarlsan/
Carl Holm, ”Fiskar”, i Lövånger : en sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmän. D. 1 (Umeå ;, 1942), 166–186.

 

*ni vet väl, kära läsare, att bäverdammar inte har kunnat visas vara negativa för fiskbestånden, utan att de i stället tvärt om är mycket betydelsefulla för fiskbestånden, genom att de skapar bättre vattenkemi och bättre livsmiljöer i både de medelstora bäckarna och i de små rännilar som annars knappast alls kunnat hysa fisk. (Jag har ett flertal vetenskapliga referenser på detta, och kanske blir det ett inlägg om det framöver).

**förslag på restaureringsåtgärder i Dalkarlsån finns i rapporten om Dalkarlsån, och jag tror det är fullt möjligt, och jämförelsevis troligen billigt, att till stor del återskapa det livsutrymme för ål som en gång fanns i Dalkarlsån. Vilket i så fall inte bara gynnar ålen utan också andra missgynnade och hotade arter som t.ex. flodpärlmussla, flodnejonöga, havsöring och utter.

Kan vi sköta odlingsjorden?

Det var intressant att läsa i tidskriften Science att tidigare civilisationers fall troligen berott på att jordens bördighet successivt minskade, till dess att jordarna var urlakade och “trötta”. Gäller det också oss?  Dvs, urlakar också vi våra jordar? Ja, säger författarna. Och den som är observant kan se det med egna ögon i vattendragen som rinner genom jordbruksområdena (även Svenska). Dessa vatten har höga halter näring som lakas från jorden (och det är inte bara kväve och fosfor). Man ser också oftast odlingsjord som eroderats och lösts upp i vattnet i form av så kallat suspenderat material.

Läs mer: M. C. Scholes, R. J. Scholes. Dust Unto Dust. Science, 2013; 342 (6158): 565 DOI: 10.1126/science.1244579

Svärmande fjädermyggor

 

Fjärdermyggornas midsommaraftonsdans i Åkulla. Tur för mig att fjädermyggor saknar sugsnabel, och istället för att suga blod i stort sett enbart ägnar sig åt dans, parning och äggläggning.

Bilden visar luftrummet strax ovanför forsnacken vid Åbron i Yttre Åkulla – där jag regelbundet mäter pH (se denna sida).

 

I forskarvärlden är Fjärdermyggorna ständigt aktuella, eftersom de bland annat kan användas som indikatorer för miljö och klimat, både i nutid och dåtid (genom att studera fossilförande sediment). Hittills har det hållits 18 internationella forskarkonferenser om dessa djur!
Mer om “chirrarna” finns att läsa via denna länk,

 

 

 

Fiskvandring i Åkulla

Nu är tiden för abborrarnas och mörtarnas årliga vandring från havet och upp i Dalkarlsån (och eventuellt inom olika områden inom Dalkarlsån). I Yttre Åkulla steg abborrar i slutet av förra veckan (24-27 maj). Jag hoppas också få tag i någon av mörtarna. Förra året lekte de uppströms Yttre Åkulla.

Kyrksjön

Bygdeåborna hade sjöutsikt fram till början av 1800-talet. Och när Storbäcken har ovanligt högt flöde återtar den torrlagda sjön – Kyrksjön – delar av sina tidigare marker. (foto av Jan Åberg den 27 april 2012)

I Bygdeå kallas Storbäcken för Kanalen. Kanalen genom Kyrksjön grävdes på 1800-talet, och i höjd med Bygdeås sydligaste delar vid Berget låg sjöutloppet. Där finns tydliga spår av hur bergklacken i sjöutloppet har sprängts bort.

Kyrksjön avsnördes från havet troligen redan i slutet av 1500-talet och hann vara en sjö i ca 200 år innan man började utdikningen. Vid tiden för Bygdeå kyrkas uppförande på 1400-talet åkte man båt från havet och upp till kyrkan, men på 1700-talet kunde man bara ta sig till Dalkarlså by.

 

Utsnitt av karta från år 1761 som visar att Kyrksjön vid den tiden var en sjö som avsnörts från havet. Lägg också märke till att betesmarkerna vid Kyrksjön medförde de flesta Bygdeåbor hade äkta sjöutsikt på den tiden.

 

Källor:

– landhöjningsmodell över Bygdeå via http://maps2.sgu.se/kartgenerator/maporder_sv.html

– kartan via http://historiskakartor.lantmateriet.se/

Mer om Högforsån

Jag är nu med och utreder varför Högforsån är så sur. Och om det finns något som man kan göra åt saken. (För bakgrundsinformation, se sidan om pH-kemin i Dalkarlsån)

Första turen genom avrinningsområdet gav bland annat följande resultat:

I bild: Vatten som hämtades den 11 juli 2011, under lågflödet.

Platser som vattnet togs från:

Övre raden från vänster i bilden:

1) Litet tillflöde i avrinningsområdets högsta delar. Stillastående vatten, naturligt mörkfärgat av humus, pH ca 5.0.

2) Vänforssjöns utlopp. Solblekt sjövatten, pH ca 6,1.

3) Ca en km nedströms Vänforssjöns utlopp. Humus har tillförts. pH ca 5,95.

Nedre raden från vänster i bilden:

4) Kvarnfors, ytterligare humus har tillförts. pH ca 5,91.

5) Västervikssjöns sjösänkningskanal. Vattnet är starkt grumlat av metallutfällningar, och troligen påverkat av sur sulfatjord från den uttorkade sjöbottnen. Vattnet luktar järn/metall. pH är ca 5,15 och vattnet är troligen giftigt på grund av metallerna.

6) Högforsån i Högfors. Vattnet är starkt påverkat av grumligheten från sjösänkningskanalen. pH ca 5,6

 

Preliminära slutsatser som jag drar:

  • Vänforssjön är grund och något sur, men vid detta tillfälle ändå klart beboelig för försurningskänsliga arter. Sur sulfatjord kan ha bildats på grund sjöns partiella sänkning. Och detta leder i så fall till extra starka surstötar vid högvatten.
  • Vänforsbäcken från Vänforssjön till Kvarnfors försuras måttligt av humus, vilket kan förklara hela pH-sänkningen, under lågflödet.
  • Den torrlagda Västervikssjöns vatten är mycket avvikande i färg och lukt och dessutom surt. Vattnet där bör därför analyseras närmare för att se vilka metaller som läcker ut i Högforsån och Dalkarlsån. .

Nästa högflöde i avrinningsområdet kan ger ytterligare information, och förändra slutsatserna.

 

Trenden har vänt

Från och med i går har surtsöten avtagit (se pH-kemin), vilket kan innebära att pH snart når över 5 och blir mera fiskvänligt. Inga fiskar har ännu vandrat upp i projektets ryssjor, men fortsätter pH-ökningen så finns chansen.

Surast hittills: pH 4,16

Jag har nu provtagit 35 biflöden till Dalkarlsån under vårfloden. Högforsån är det i särklass suraste stora biflödet med lägsta pH på 4,29. Utloppet från Dismyrsjön i Valsföboda – i bild nedan – är visserligen mindre, men har det hittills allra lägsta uppmätta pH-värdet (4,16). Detta är hela 40% surare än den redan mycket sura Högforsån.

Det extremt sura vatten som kommer in i Dismyrsjön har på sin väg löst upp giftiga metaller som annars ligger fast i jorden. Dessa lösta metaller rör sig sedan nedströms och förgiftar vattenlevande organismer, både i själva sjöutloppet och i Storbäcken nedströms. Giftigast är dock själva sjön och utloppet, eftersom vattnet där knappt innehåller någon humus som kan binda upp metallerna. I Storbäcken finns humus som minskar giftigheten. Dessutom är pH högre där vilket gör att en del av metallerna övergår i fast form.

Dismyrsjöns utlopp har vid tillfället då bilden togs (den 28 april 2011) pH 4,16. Bottnarna draperas av metallutfällningar, och eftersom vattnet i stort sett saknar humus klarar sig inte många vattenlevande arter i detta vatten.