Kategoriarkiv: naturvård

Sveriges suraste sjö – Blåmissusjön

Foto som visar Sveriges suraste sjö, Blåmissusjön.

Blåmissusjön – Sveriges suraste sjö är sur på grund av sulfatjordsdikning.
Bild från Länsstyrelsens hemsida*

 

Blåmissusjön nära E4:an vid Rånefjärden i Norrbotten (WGS84:  65.884449, 22.395636) har utnämnts till Sveriges suraste sjö, med pH som sägs gå ner mot 3. Troligen är denna förstaplats rätt nära sanningen – även om jag vet att det också finns andra liknande vatten.

Frågan som kanske är mest intressant är dock inte att sjön är sur, utan varför den är sur. En del säger att svavelrika jordar skapar naturlig försurning, och att vi därför inte har något ansvar, medan de flesta forskare inom området säger i princip tvärtom – att potentiellt sura jordar ger bra vattenkemi och att faktiskt sura sulfatjordar i stort sett uteslutande skapas av människan genom torrläggning; vilket bland annat visas av att flera av de döda åarna längs Bottenviken (t.ex. Vörå i Finland, och Kålabodån i Sverige) var fiskrika och artrika fram till dikningsbidragens och grävmaskinernas ankomst.

Hur är det då med Sverige suraste sjö Blåmissusjön? Har den också påverkats av torrläggning? Svaret på den frågan är ett rungande JA. Själva sjön är delvis utdikad (sänkt), och större delen av sjöns avrinningsområde domineras av två torrlagda våtmarksområden, varav den ene heter Görjeviken, vars namn antyder en mycket gynnsam bildningsmiljö för sulfidhaltiga sediment.

Vet vi något om sjöns tidigare status? Ja, enligt vad jag har hört fanns det fisk även i denna sjö. Och det förvånar mig inte. Att sjön hyste fisk betyder att surheten måste ha ökat ungefär tusenfalt, vilket inte heller det är förvånande med tanke på att potentiellt sur sulfatjord (dvs den icke-dikade varianten) ofta har pH-värden kring 7-8. På flygfotot skimrar sjön idag i rött, på grund av metallfällningar. Färgen kommer troligen främst från järn och mangan, men även många andra metaller kan förväntas i höga halter i vattnet och sedimenten.

 

*Fotograf: Sara Elfvendahl, Bildkälla: http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Sv/miljo-och-klimat/tillstandet-i-miljon/sotvatten/kustmynnande-vattendrag/Pages/default.aspx

Kan den utrotningshotade ålen måhända bo hos oss?

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/58/Anguilla_anguilla.jpg

Ibland ser man inte de skador som skett på ekosystemen, på grund av att skadorna skedde långt före vår egen tid. I Mellanbygden fanns det exempelvis förut gott om ål. Och inte bara det. De många små kustmynnande vattendragen var i själva verket myllrande av många olika fiskarter, på grund av det havsnära läget och det symbiotiska förhållande med havet. Bestånden av fisk i havet gynnades av att regelbundet vandra bort från den oskyddade kustmiljön och in i de komplexa labyrinter av bäckar, grunda sjöar och bäverdammar* som vattendragen erbjöd. Vanligtvis skedde vandringarna i samband med leken, men ibland också för jakt, och för att växa upp, som i fallet med ålen.

Vad vet vi då t.ex. om det utrotningshotade djuret ålen i Mellanbygden? Nästan ingenting förutom att den troligen har funnits i stor mängd, och att den med stor sannolikt alltjämt lever kvar, om än mycket tynande, på grund av alla de omvälvande miljöförändringar som skett i Mellanbygdens vatten och i haven under 1900-talet.

Samtidigt vet vi att vattnet i många bäckar och sjöar blivit livfullare under det senaste årtiondet, och att arbete alltjämt sker för att hjälpa vattnet att bli ännu bättre. Kanske borde vi därför försöka lära oss mer om “ålpotentialen” hos oss,  så att vi inte bara hjälper sådana fiskar som öringar och laxar, utan också eventuellt också kan bidra till ålens överlevnad?

Här kommer ett första försök från min sida att bidra i arbete med att reda ut ålpotentialen. Det blir i form av en sammanställning av historiska uppgifter om ålförekomst i icke utbyggda vattendrag i Västerbottens Mellanbygd. Det ska ses som en början, och jag vill allra först framföra en fråga/tanke:

Kan det måhända vara så att de små vattendragens roll riskerar att underskattas i arbetet med att rädda ålen? De små vattendrag som jag nedan räknar upp är i stort sett “bortglömda” , fast de historiskt sett varit betydelsefulla fiskevatten och ålvattendrag. De saknar också kraftverk; inga kraftverksdammar behöver alltså rivas eller byggas om, och kanske hjälper det att “bara” göra inventering och restaurering**. 

DALKARLSÅN (347km²): hade ål fram till åtminstone 1970-talet, då det togs upp ål i Åkullsjön (fiskevårdsområdet skriver på sin hemsida att det finns ål ännu idag, vilket kan vara värt att gå till botten med…). Det finns därtill både skriftliga referenser och muntliga uppgifter om den historiska ålförekomsten (Åberg 2012). En därefter inkommen uppgift är att det vid rensningar av Östra Dalkarlsån i Östra Sjulsmark omkring 1950-talet observerades stora ålar i det uppgrävda bottenslammet.

Dalkarlsån har haft ganska fria vandringsvägar från havet sedan slutet av 50-talet, men vid samma tid som sista stora dammen i huvuvfåran revs inträffade fiskdöd och allvarliga försurningsproblem från sura sulfatjordar (i synnerhet pga Västervikssjöns torrläggning). Idag är försurningsläget troligen något bättre än 1950-talet, men pH går ännu ner mot 4,4 i nedre loppen, med höga metallhalter pga sura sulfatjordar. Genom att surstötarna dock är ganska kortvariga, och på grund av att det finns kemiskt sett bättre sjörefuger, blir den biologiska effekten idag dock inte värre än att det tidvis förekommer åtminstone 11 fiskarter i huvudfåran av Dalkarlsån (Åberg 2012). Bland dessa finns flodnejonöga, mört, siklöja, elritsa och id, och – vem vet – kanske också ål???

HERTSÅNGERSÄLVEN (506km²): Naturnamnet Ålavan finns uppströms det utdikade Vebomarksträsket. Och i den nästan intakta sjön Broträsket har det åtminstone tidigare funnits ett bestånd av ål (Holm 1942). Kemin är dock så dålig i Hertsångersälvens nedre delar att man kan misstänka att det är svårt för många fiskindivider att orka vandra upp till exempel Broträsket (de hinner helt enkelt kvävas av aluminium). Inte desto mindre finns indikationer på att uppvandring av havsöring sker sporadiskt mot Flarkån/Granån, samt därtill säkra muntliga uppgifter som vittnar om viss uppvandring av havslevande abborre och gädda i nedre loppet av Hertsångersälven. Och kan abborren och gäddan, så kanske ålen också kan?

MÅNGBYÅN (218km²): är ett komplext avrinningsområde med både extremt sura bäckar och icke-försurade sjöar. Ål fanns här förut i nästan alla av systemets sjöar (Holm 1942), vilket gör att även Mångbyån kanske skulle kunna husera restbestånd av ål??? Under långa tider fanns dock vandringshinder på många ställen, som i värsta fall har hindrat de sista individerna att överleva och reproducera sig.

 

Och här ovan finns karta som visar exempel på historiska och nutida förekomster.

Ja, detta var min början. Tack så länge för din uppmärksamhet, och på återhörande i frågan! Tack också till Johannes Lindberg vid ålvattendraget Bureälven som ser till att påminna mig om att ålfrågan är så intressant!

Slutligen: har du något att rätta eller tillägga, eller kommentarer/frågor, mejla mig på jan.aaberg (snabel-a) gmail.com

 

Referenser

Jan Åberg, Dalkarlsån – fiskdöd, fiskliv och vattenvård (Robertsfors kommun, 2012), https://janaberg.se/dalkarlsan/
Carl Holm, ”Fiskar”, i Lövånger : en sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmän. D. 1 (Umeå ;, 1942), 166–186.

 

*ni vet väl, kära läsare, att bäverdammar inte har kunnat visas vara negativa för fiskbestånden, utan att de i stället tvärt om är mycket betydelsefulla för fiskbestånden, genom att de skapar bättre vattenkemi och bättre livsmiljöer i både de medelstora bäckarna och i de små rännilar som annars knappast alls kunnat hysa fisk. (Jag har ett flertal vetenskapliga referenser på detta, och kanske blir det ett inlägg om det framöver).

**förslag på restaureringsåtgärder i Dalkarlsån finns i rapporten om Dalkarlsån, och jag tror det är fullt möjligt, och jämförelsevis troligen billigt, att till stor del återskapa det livsutrymme för ål som en gång fanns i Dalkarlsån. Vilket i så fall inte bara gynnar ålen utan också andra missgynnade och hotade arter som t.ex. flodpärlmussla, flodnejonöga, havsöring och utter.

Bäckar som börjar flöda i öknen

Här nedan är en fascinerande film om hur människan kan återskapa grönskade levande landskap, till och med i öknar! Resultatet är liknande som med planerad betesdrift i savanner (se denna lika fascinerande film).

Berör detta också oss i Sverige? Ja, i högsta grad. Vi bör absolut stödja restaurering av ekosystem – för en säkrare världs skull. Vi kan också lära av det sker i andra länder, när vi restaurerar våra egna degraderade ekosystem. För även om vi inte har skapat öknar, finns en hel del annat som vi lämnar efter oss: Exempelvis torrlagda bäckar och sjöar, asfalterade odlingsmarker och förgiftade sjöar och hav. Vi orsakar troligen också en förlust av organiskt material från våra utdikade torvjordar, på liknande sätt som sker i tropikerna. Helt klart finns det människor även i Sverige som bor granne med degraderade ekosystem; vid myrar som inte lägre ger några hjortron, och vid åars som inte lägre har fisk, och nedströms våtmarker som inte längre renar ytvattnet… frågan är bara: vilka sociala och ekonomiska motiv är det som lockar just oss att restaurera våra lokala och globala ekosystem? Vad väljer du? 7000 kr för friskt vatten i ån eller senaste modellen av iPhone?

Betesdjur stoppar jordflykten

Jordflykt och ökenspridning på världens grässlätter är oroväckande skeenden som gör att floder torkar ut, matproduktionen minskar och koldioxidhalten i atmosfären ökar. Därför var det intressant att höra att öknarna på de forna grässlätterna kan fås att grönska igen, inte genom att minska betestrycket, utan tvärt om att öka betestrycket, i en planerad betesdrift. Den kritik som har getts mot den specifika metod som presenteras i filmen, är att den har framställts som den enda fungerande, när det i själva verket också finns andra metoder (med betesdjur) som ger liknande positiva effekter. Men det är ju en detalj. Det revolutionerande poängen är hur som helst öknar åter grönskar tack vare större hjordar av betesdjur! Att bäckar och floder kommer tillbaka beror på att beteslandskapet kan ge stor infiltration av regn i förhållande till avdunstning, vilket leder till att grundvattenbildningen ökar.

Påverkas havet av sur sulfatjord?

P4-Västerbotten intervjuade mig igår och ställde frågan om varför vanligt folk ska bry sig om sura sulfajordar. I svaret nämnde jag att sur sulfajord påverkar havet negativt på grund av att metaller löses upp och transporteras till havet.

Här kommer en liten fördjupning med referenser till forskningen inom området:

Kadmium (Cd), Zink (Zn) och Nickel (Ni) finns bland de metaller som i hög sätts i rörelse genom torrläggning av sulfidjordar. Roos och Åstöm (2006) studerade de större vattendragen längs Bottniska viken, inklusive västra Finlands sulfatjordsområde. I synnerhet Västra Finland framstod då som en betydande källa för Cd, Zn och Ni till havet. Roos och Åström (2006) menar vidare att de förhöjda halterna i dessa vattendrag inte kan kopplas till industriella utsläpp, och att det därför bör vara lika angeläget att minska metallutsläppen från hotspot-områden av sur sulfatjord i form av dikad sulfidjord, som att åtgärda metallutsläpp från annan mänsklig verksamhet. I en annan finsk studie kvantifierades metallustläppen från de sura sulfatjordarna. Resultatet visade att metallutsläppen från den traditionella industrin var betydligt lägre än från de sulfidjordar som torrlagts från jord- och skogsbruket (Sundström et al. 2002).

När det gäller bidraget av metaller till Bottniska viken från den Svenska sidan, främst Norrbotten och Västerbotten, finns idag för lite data för att dra långtgående slutsatser. Roos och Åström 2006 studerade nämligen bara fjällälvar och skogsälvar i Västerbotten, och inte de kustnära vattendrag som är mest problematiska. Erixon (2009) kommenterar just detta baserat på sina egna mätningar i Norrbotten:

”Trots att den areella fördelningen av sura sulfatjordar inte är känd i detalj i Norr- och Västerbotten indikerar resultaten i föreliggande studie [Erixon 2009, förf. anm.] att det stora antalet kustnära avrinningsområden i norra Sverige totalt kan utgöra en betydande men hittills okänd källa för metaller till Bottenviken och Östersjön.”

Att pilotområdet Högforsån inom projektet FLISIK också är ett av problemvattendragen på Svenska sidan indikeras bland annat av att de lösta halter av Kadmium och Zink är förhöjda och jämförbara med Erixons data från Norrbotten (Erixon 2009) och data från Roos och Åströms (2006). Dalkarlsån som tar emot vatten från Högforsån är dock inte ett av de hårdast drabbade vattendragen i Västerbotten, vilket gör att även mindre projekt av pilot-karaktär kan få en märkbart positiv effekt på hela Dalkarlsån.

 

Referenser

Erixon 2009: Klimatstyrda sulfidoxidationer som orsak till surhet och höga metallhalter i vattendrag i norra Sverige. Rapport från Luleå Tekn. Univ.

Roos & Åström 2006: Gulf of Bothnia receives high concentrations of potentially toxic metals from acid sulphate soils. Artikel i Boreal Env. Res.

Sundström et al. 2002: Comparison of the Metal Content in Acid Sulfate Soil Runoff and Industrial Effluents in Finland. Artikel i Environ. Sci. Technol.

 

 

Rapport om Dalkarlsån klar

Läs gärna den färska rapporten: “Dalkarlsån – fiskdöd, fiskliv och vattenvård”.

I korthet handlar rapporten om en Västerbottnisk kustmynnande å, som har “dött” flera gånger i historien, kopplat till torrläggning av sjöar och blöta marker. Men ån har också levt upp flera gånger.  På 1980-talet var läget troligen värst, med nästan total utslagning av fiskarterna i övre loppen av huvudfåran. Vattnet visar ännu år 2011 pH-värden under 4,5, vilket är surt. Men förbryllande nog har artrikedom av fiskar i huvudfåran ökat stort de senaste åren. 2010-2011 fanns 13 arter i huvudfåran.

Sulfidjordar behövs

Människans torrläggning av sulfidjordar skapar helt klart svåra vattenproblem lokalt – i värsta fall under flera hundra år – och ger även ett något ökat tillskott av svavel till havet. Men globalt sett är detta svaveltillskott helt försumbart. Sulfidjordar är i själva verket mycket viktiga i det globala biogeokemiska kretsloppet. Bildning av sulfidjordar och slutprodukten pyrit är exempelvis avgörande både för att kontrollera syrehalten i atmosfären och sulfathalten i havet (Berner 1984).

De förhistoriska sulfidjordarna har numera omvandlats till sedimentära bergarter och kan hjälpa oss att förstå mer om tidigare biogeokemiska förhållande på vår planet. Exempelvis har förhållandet mellan kol och svavel varierat stort i sedimenten under de senaste 600 miljoner åren. Sådan information ger ett bra underlag för att bedöma vilka perioder som havet producerat mycket eller lite sulfidförande sediment – vilket i sin tur ger ledtrådar om t.ex. klimatet och förhållandena på land (Berner 1984).

Referens

Berner 1984. Sedimentary pyrite formation: An update, Geochimica et Cosmochimica Acta

Långtidsprognoser för klimatet

Den internationella klimatpanelen IPCC gör egentligen superkorta prognoser. Hundra år framåt är inte ens en blinkning med geologiska mått mätt. Flera viktiga system som styr biosfären behöver mycket längre att reagera märkbart, och på samma sätt är sådana system också svåra att styra tillbaka när de väl har börjat förändras. Den korta tid som klimatförändringar diskuterats har heller inte räckt för att reda ut alla de olika återkopplings-mekanismer som biosfären sätter in när klimatet förändras.

Därför var det  intressant att läsa den nyligen publicerade artikeln “Hyperwarming climate could turn Earth’s poles green” i tidskriften New Scientist. I den görs ett försökt att blicka lite längre framåt med stöd av de tidigare klimat som jorden haft.

Huvudslutsatsen att klimatsystemet kan slå om till ett extremt mycket varmare läge än vad vi har nu  – ett “Hothouse Earth” – om vi inte stabiliserar CO2-halten i atmosfären.

Läs och begrunda:

http://www.newscientist.com/article/mg21228392.300-hyperwarming-climate-could-turn-earths-poles-green.html?full=true

 

Mer om Högforsån

Jag är nu med och utreder varför Högforsån är så sur. Och om det finns något som man kan göra åt saken. (För bakgrundsinformation, se sidan om pH-kemin i Dalkarlsån)

Första turen genom avrinningsområdet gav bland annat följande resultat:

I bild: Vatten som hämtades den 11 juli 2011, under lågflödet.

Platser som vattnet togs från:

Övre raden från vänster i bilden:

1) Litet tillflöde i avrinningsområdets högsta delar. Stillastående vatten, naturligt mörkfärgat av humus, pH ca 5.0.

2) Vänforssjöns utlopp. Solblekt sjövatten, pH ca 6,1.

3) Ca en km nedströms Vänforssjöns utlopp. Humus har tillförts. pH ca 5,95.

Nedre raden från vänster i bilden:

4) Kvarnfors, ytterligare humus har tillförts. pH ca 5,91.

5) Västervikssjöns sjösänkningskanal. Vattnet är starkt grumlat av metallutfällningar, och troligen påverkat av sur sulfatjord från den uttorkade sjöbottnen. Vattnet luktar järn/metall. pH är ca 5,15 och vattnet är troligen giftigt på grund av metallerna.

6) Högforsån i Högfors. Vattnet är starkt påverkat av grumligheten från sjösänkningskanalen. pH ca 5,6

 

Preliminära slutsatser som jag drar:

  • Vänforssjön är grund och något sur, men vid detta tillfälle ändå klart beboelig för försurningskänsliga arter. Sur sulfatjord kan ha bildats på grund sjöns partiella sänkning. Och detta leder i så fall till extra starka surstötar vid högvatten.
  • Vänforsbäcken från Vänforssjön till Kvarnfors försuras måttligt av humus, vilket kan förklara hela pH-sänkningen, under lågflödet.
  • Den torrlagda Västervikssjöns vatten är mycket avvikande i färg och lukt och dessutom surt. Vattnet där bör därför analyseras närmare för att se vilka metaller som läcker ut i Högforsån och Dalkarlsån. .

Nästa högflöde i avrinningsområdet kan ger ytterligare information, och förändra slutsatserna.