Idag fick jag bildbeviset på att mindre hackspett förekommer i Dalkarlsådalen. Den trummade på olika stolpar kring huset i morse. Stolpen i bild står vid Västerviksvägen i Yttre Åkulla. Sedan flög den ner mot lövskogen vid Dalkarlsån.
Jag såg mindre hackspett även förra året, men visste då inte att observationer faktiskt är av visst ornitiologiskt intresse.
I början av april sjönk pH i Dalkarlsån dramatiskt i takt med att vattenflödet steg. Sedan vårflodstoppen omkring den 18 april är sänkningstakten lägre, men fortfarande den 23 april hade trenden inte vänt (dvs pH sjunker ännu med några procent varje dag). Hur lågt kan pH bli och vilka biflöden kommer att bidra till att pH höjs? Svaren på dessa frågor har ingen – ännu efter 80 års av försurning – undersökt. Men kanske vet jag svaret inom några veckor…
I Dalkarlsån pågår just nu den vårliga “surstöten” – den som gör att fiskar och vattendjur har haft så svårt att överleva de senaste 80-åren. Igår var pH 4,97 och idag har värdet sjunkit till 4,86, vilket är 30% surare. Detta låga pH-värdet gäller hela huvudfåran från Yttre Åkulla till Dalkarlså by. Totalt är vattnet idag den 14 april, mer än 80 gånger surare än den 25 mars då pH var 6,77. Detta är dock ganska milt i förhållande till om pH går ner mot 4,5 – som jag uppmätt vid två tidigare vårfloder – och som innebär att vattnet blir 180 gånger surare än pH 6,77.
Ja, så krånglig är pH skalan…
Följ gärna den fortsatta utvecklingen på pH-kemi-sidan.
.
1) Det finns vetenskapliga belägg för att nuet ger frid. Exempelvis visar en nyligen publicerad artikel i tidskriften Science att människan känner sig mer tillfreds när den upplever nuet, än när tankarna flackar iväg. Ett annat exempel är hjärnforskaren Dr Jill Bolte Taylors egna upplevelse av den kraft och frid som frigörs när de egna tankarna kopplas bort. Hennes upplevelse baseras på att delar av hennes vänstra hjärnhalva – som bland annat stod för funktionen att låta tankarna flacka iväg – slutade fungera. (läs hennes bok “Min Stroke”, se en föreläsning av Dr Jill Bolte Taylor, eller lyssna på fyra intressanta intervjuer med henne)
2) Det finns en lång andlig tradition inom de flesta religioner, som vilar på att tankarna (sinnet) måste stillas för att människan ska kunna finna “Gud”, “Nirvana” och liknande. Genom att traditionen är så pass utbredd – oberoende av religion – är det mycket rimligt att anta att den faktiskt har en saklig grund.
.
Det kräver viss inlärning. Och ska inte förväxlas med att “leva i nuet och strunta i konsekvenserna”. En bok kan därför vara en bra start. Själv tilltalas jag av boken “Lev livet fullt ut i praktiken” av Eckhart Tolle. Den är kortfattad, avstressande och insiktsfull, och frånkopplad från dogma och pekpinnar. Men det finns säkert flera andra böcker inom genren “mindfulness” som funkar lika bra eller ännu bättre.
.
I skog och mark dominerar sinnesintryck som hanteras med spontan uppmärksamhet, vilket gör att det är extra lätt att i naturen känna sig fullt närvarande i nuet. Mer om detta skriver exempelvis naturvårdsverket i sin skrift “Naturen som kraftkälla“.
Kanske är det så att den Västerbottniska kustslätten välkomnar (och kanske även fostrar) invånare som är mångkunniga och blir erfarna av att anpassa sig till förändringar – inte bara i naturen utan också i livet.
Klockan 12:54 på 64:e breddgraden, vid vintersolståndet.
I Västerbottens mellanbygd finns låga kusten, med flacka barrskogar och en strandförkjutning som är unikt snabb. Här känner nästan alla till begreppet landhöjning, eftersom den märks. Bilden är från Dalkarlsåns mynning i Bygdefjärden. Foto: Jan ÅbergHöga kusten i mitten av Sverige visar på en liten yta spåren av 280 meter landhöjning på ca 10000 år. Detta är unikt och väl omskrivet genom världsarvs-statusen. Bara några tiotals mil norr om höga kusten ligger vad man skulle kunna kalla “låga kusten”: En flack barrskogsslätt med lika snabb landhöjning som i Ångermanland, men som genom sin flackhet har en unikt snabb strandförskjutning. Så snabbt ändrar sig strandens läge att folk i dessa trakter har fått Sveriges kanske mest utpräglad medvetenhet om landhöjning; Inte minst med tanke på problemet med att sommartugorna hamnar allt längre från stranden och att de gamla farlederna måste stakas om eller muddras.
Att låga kusten i Västerbotten är intressant även i ett globalt perspektiv har FN-organet UNESCO uppmärksammat genom att inkludera det flacka kvarkenområdet i Finland på världsarvslistan. Då den Västerbottninska kustslätten bjuder på liknande sevärdheter kan man också låta sig fascineras av den.
Svårigheten är dock att låga kusten saknar det som höga kusten och finska kvarken har: status. Därtill känner få till området, och plattheten gör att de eventuella vykorten saknar storslagna landskapselement (vilket för fotografen i och för sig kan vara en intressant utmaning).
Att mina hemtrakters egendomliga historia och dess platser saknar status och blånande berg hindrar dock inte mig att nämna några favoriter (bland många):
Bygdeå kyrkplats, som bebyggdes vid havet för mer än 500 år sedan. Klippan som kyrkan ligger på användes med all säkerhet som kaj den första tiden. Några hundra meter söder om kyrkan finns en nyare kaj som idag ändå ligger mitt inne i skogen flera kilometer från närmatse vettiga hamn .
Moränryggar (i form av de Geer moräner). Vid hav och på land som avlånga åsar av sand grus och sten; dessa är relativt tydliga landmärken över inlandsisens mäktiga isväggar som fanns här för bara 9000 år sedan. Låga kusten låg då på 250 meters djup i havet.
Landhöjningsmärken i Ratan. Visar snabbheten i landhöjningen. Dock inte den snabba strandförskjutningen. En bra start för nybörjaren…
Forngravar. I skogarna längs låga kusten, flera kilometer från havsranden, finns här och var bronsåldersgravar i form av stora stensättningar. Dessa antas ha legat vid havet när de byggdes, ungefär för 3500 år sedan.
Stenåldersboplatser. Ännu längre inåt land men fortfarande inom den relativt flacka barrskogsslätten finns otaliga spår av cirkelformade boplatser som legat vid vackra platser nära kusten, men också gärna med närhet till sjöar. Dessa spår är mer än 4000 år gamla och saknar numera oftast alla former av sjöutsikt, eftersom havet har dragit sig tillbaka och sjöarna blivit myrar.
Bronsåldersgrav strax väster om Gullmark, i närheten av Brändevägen. Foto: Jan Åberg
Bävrarna som upptäckte mig. (Bilden är från Dalkarlsån).
Nedströms bruket i Robertsfors rensades aldrig forsarna från de stora blocken. Bumlingen i bild är en av flera jättar i Rickleåns strömmar strax söder om Johanneslund.
Forsnacken i Sågforsen, Övre Åkulla. Lämningar från den tidigare dammen syns till vänster i bild. Längre nedströms finns även ett gammalt kvarnschakt och andra kvarnlämningar, samt ett lodrätt vattenfall på ca 2 meter. För vara i dessa trakter är forsens totala fallhöjd mycket hög.