Ibland ser man inte de skador som skett på ekosystemen, på grund av att skadorna skedde långt före vår egen tid. I Mellanbygden fanns det exempelvis förut gott om ål. Och inte bara det. De många små kustmynnande vattendragen var i själva verket myllrande av många olika fiskarter, på grund av det havsnära läget och det symbiotiska förhållande med havet. Bestånden av fisk i havet gynnades av att regelbundet vandra bort från den oskyddade kustmiljön och in i de komplexa labyrinter av bäckar, grunda sjöar och bäverdammar* som vattendragen erbjöd. Vanligtvis skedde vandringarna i samband med leken, men ibland också för jakt, och för att växa upp, som i fallet med ålen.

Vad vet vi då t.ex. om det utrotningshotade djuret ålen i Mellanbygden? Nästan ingenting förutom att den troligen har funnits i stor mängd, och att den med stor sannolikt alltjämt lever kvar, om än mycket tynande, på grund av alla de omvälvande miljöförändringar som skett i Mellanbygdens vatten och i haven under 1900-talet.

Samtidigt vet vi att vattnet i många bäckar och sjöar blivit livfullare under det senaste årtiondet, och att arbete alltjämt sker för att hjälpa vattnet att bli ännu bättre. Kanske borde vi därför försöka lära oss mer om “ålpotentialen” hos oss,  så att vi inte bara hjälper sådana fiskar som öringar och laxar, utan också eventuellt också kan bidra till ålens överlevnad?

Här kommer ett första försök från min sida att bidra i arbete med att reda ut ålpotentialen. Det blir i form av en sammanställning av historiska uppgifter om ålförekomst i icke utbyggda vattendrag i Västerbottens Mellanbygd. Det ska ses som en början, och jag vill allra först framföra en fråga/tanke:

Kan det måhända vara så att de små vattendragens roll riskerar att underskattas i arbetet med att rädda ålen? De små vattendrag som jag nedan räknar upp är i stort sett “bortglömda” , fast de historiskt sett varit betydelsefulla fiskevatten och ålvattendrag. De saknar också kraftverk; inga kraftverksdammar behöver alltså rivas eller byggas om, och kanske hjälper det att “bara” göra inventering och restaurering**. 

DALKARLSÅN (347km²): hade ål fram till åtminstone 1970-talet, då det togs upp ål i Åkullsjön (fiskevårdsområdet skriver på sin hemsida att det finns ål ännu idag, vilket kan vara värt att gå till botten med…). Det finns därtill både skriftliga referenser och muntliga uppgifter om den historiska ålförekomsten (Åberg 2012). En därefter inkommen uppgift är att det vid rensningar av Östra Dalkarlsån i Östra Sjulsmark omkring 1950-talet observerades stora ålar i det uppgrävda bottenslammet.

Dalkarlsån har haft ganska fria vandringsvägar från havet sedan slutet av 50-talet, men vid samma tid som sista stora dammen i huvuvfåran revs inträffade fiskdöd och allvarliga försurningsproblem från sura sulfatjordar (i synnerhet pga Västervikssjöns torrläggning). Idag är försurningsläget troligen något bättre än 1950-talet, men pH går ännu ner mot 4,4 i nedre loppen, med höga metallhalter pga sura sulfatjordar. Genom att surstötarna dock är ganska kortvariga, och på grund av att det finns kemiskt sett bättre sjörefuger, blir den biologiska effekten idag dock inte värre än att det tidvis förekommer åtminstone 11 fiskarter i huvudfåran av Dalkarlsån (Åberg 2012). Bland dessa finns flodnejonöga, mört, siklöja, elritsa och id, och – vem vet – kanske också ål???

HERTSÅNGERSÄLVEN (506km²): Naturnamnet Ålavan finns uppströms det utdikade Vebomarksträsket. Och i den nästan intakta sjön Broträsket har det åtminstone tidigare funnits ett bestånd av ål (Holm 1942). Kemin är dock så dålig i Hertsångersälvens nedre delar att man kan misstänka att det är svårt för många fiskindivider att orka vandra upp till exempel Broträsket (de hinner helt enkelt kvävas av aluminium). Inte desto mindre finns indikationer på att uppvandring av havsöring sker sporadiskt mot Flarkån/Granån, samt därtill säkra muntliga uppgifter som vittnar om viss uppvandring av havslevande abborre och gädda i nedre loppet av Hertsångersälven. Och kan abborren och gäddan, så kanske ålen också kan?

MÅNGBYÅN (218km²): är ett komplext avrinningsområde med både extremt sura bäckar och icke-försurade sjöar. Ål fanns här förut i nästan alla av systemets sjöar (Holm 1942), vilket gör att även Mångbyån kanske skulle kunna husera restbestånd av ål??? Under långa tider fanns dock vandringshinder på många ställen, som i värsta fall har hindrat de sista individerna att överleva och reproducera sig.

Och här ovan finns karta som visar exempel på historiska och nutida förekomster.

Ja, detta var min början. Tack så länge för din uppmärksamhet, och på återhörande i frågan! Tack också till Johannes Lindberg vid ålvattendraget Bureälven som ser till att påminna mig om att ålfrågan är så intressant!

Slutligen: har du något att rätta eller tillägga, eller kommentarer/frågor, mejla mig på jan.aaberg (snabel-a) gmail.com

Referenser

Jan Åberg, Dalkarlsån – fiskdöd, fiskliv och vattenvård (Robertsfors kommun, 2012), https://janaberg.se/dalkarlsan/
Carl Holm, ”Fiskar”, i Lövånger : en sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmän. D. 1 (Umeå ;, 1942), 166–186.

*ni vet väl, kära läsare, att bäverdammar inte har kunnat visas vara negativa för fiskbestånden, utan att de i stället tvärt om är mycket betydelsefulla för fiskbestånden, genom att de skapar bättre vattenkemi och bättre livsmiljöer i både de medelstora bäckarna och i de små rännilar som annars knappast alls kunnat hysa fisk. (Jag har ett flertal vetenskapliga referenser på detta, och kanske blir det ett inlägg om det framöver).

**förslag på restaureringsåtgärder i Dalkarlsån finns i rapporten om Dalkarlsån, och jag tror det är fullt möjligt, och jämförelsevis troligen billigt, att till stor del återskapa det livsutrymme för ål som en gång fanns i Dalkarlsån. Vilket i så fall inte bara gynnar ålen utan också andra missgynnade och hotade arter som t.ex. flodpärlmussla, flodnejonöga, havsöring och utter.