Steven D. Levitt och Steven J. Dubner analyserar frågan om hur man blir den perfekta föräldern och konstaterar följande, apropå föräldrars tendens att aktivt styra barnens utveckling genom olika uppfostringstekniker:

“Sanningen är att sådan [uppfostrings-] teknik verkar vara starkt överskattad”

De menar att det istället spelar stor vad föräldrarna är, både genetiskt och kulturellt. Lika ger lika. T.ex. påverkas inte barns skolresultat av att de går i bättre skola eller att familjen är intakt eller ej. Däremot får föräldrar som gillar böcker barn som gillar böcker, medan föräldrar som inte gillar böcker, men ändå läser för sina barn varje dag inte kommer att få barn som gillar böcker, osv…

Alltså. Det genetiska får vi leva med att vi för vidare (och det är kanske inte så farligt eftersom vi faktiskt är goda av naturen). Resten av vad vi är får vi sedan antingen acceptera att vi för vidare eller så får vi förändra oss själva.

Att fokusera på att försöka förändra själva barnet är i alla fall i stort sett meningslöst enligt Levitts och Dubners resonemang.

Källor:
Resonemangen och forskningen som visar den stora betydelsen av vad vi är som föräldrar (och inte vad vi gör), redovisas i boken “Freakonomics” Steven D. Levitt och Steven J. Dubner. En bok som för övrigt även skingrar dimman kring många andra samhällsfenomen.

Att människan i grunden är god kan man övertyga sig om genom att t.ex. läsa Lasse Bergs bok, Gryning över Kalahari.