En studie av sjöarna i Dalkarlsåns avrinningsområde

 

Sjösänkningarnas omfattning och effekter inom Dalkarlsån

Preliminära resultat från en pågående studie,
som jag gör med hjälp med av historiska kartor, sattelitbilder och GIS-analys:

URSJÖAR. År 1800 fanns inom Dalkarlsåns avrinningsområde 73 st sjöar större än 0,1 ha, med en sammanlagd yta motsvarande ca 970 ha vattenspegel. Idag återstår endast ca 485 ha, vilket betyder att 50% av den ursprungliga vattenspegeln försvunnit.

50% av sjöytan har förlorats genom sjösänkningsprojekt

Enligt flygbildstolkningen bedöms endast 19 st små sjöar vara opåverkade av sjösänkningar. Deras sammanlagda yta är ca 63 ha.

Hela 55 sjöar har tappats på vatten i olika omfattning. Av de 55 sjöarna är 11 st torrlagda och 43 st sjöar sänkta. Minst 150 hektar sjöbotten kan betraktas som helt torrlagd. Den resterande ytan av blottad sjöbotten är 335 hektar, och består av både upptorkade sjöbottnar och torvbildande våtmarker utan öppna vattenytor.

Den vattenvolym som avtappats genom sjösänkningarna är svår att uppskatta med god noggrannhet utan att avväga den nuvarande sjöytan mot strandlinjen vid gamla strandvallar eller motsvarande. En grov uppskattning, baserat på flygbildstolkade eller på platsen bedömda sänkningsnivåer inom spannet 0,1-1m, ger att ca 5 miljoner m3 vatten har avtappats permanent genom de olika sänkningsprojekten. (1,4 milj m3 avtappat vatten i torrlagda sjöar, 3,6 milj m3 avtappat vatten från sänkta sjöar). Detta motsvarar en 250 ha stor sjö med medeldjupet 2 m.

Vid början av 1900-talet fanns dammängen i åtminstone Vänforsbäcken (ca 1ha, Valter Boman, muntl.), Grundfjärden (10-20 ha, Dalkarlsåboken), Östra Dalkarlsån i Liljabäck (Terrängkartan). Några mindre dammar om sammanlagt ca 1 ha har tillkommit i modern tid.

 

MILJÖEFFEKTER. Att sjösänkningar gav tidig fiskdöd i Dalkarlsåns avrinningsområde indikeras av att mörten troligen försvann från Kroksjön redan vid den stora sänkningen som utfördes i slutet av 1800-talet. Ett annat exempel är torrläggningen av Västervikssjön som bidrog till fiskdöd i huvudfåran av Dalkarlsån från 1950-talet och långt framåt i tiden.

Här nedan ges en sammanställning av de negativa effekter som sjösänkningar kan ha för nedströms liggande vattendrag:

  1. Minskad kemisk buffring – lägre pH: Sjöarnas kanske viktigaste funktion för Dalkarlsåns vattenkemi har varit att höja pH i vattendraget under vårfloden och andra högflöden. Detta sker genom att sjöarna under perioder med låga flöden fylls med grundvatten som innehåller buffrande joner och höga pH-värden. Lågflödena i Dalkarlsån är i stort sett pH-neutrala och sjöutloppen får därför betydelse för att minska surstötens styrka och längd. 
  2. Minskad vattenhållande förmåga i landskapet – högre flödestoppar och lägre pH: denna process är ännu inte tillräckligt studerad, men av erfarenhet verkar det vara så att sjöutloppen bidrar med vatten mycket långt in på en torka. En trolig förklaring är att sjösänkningar oftast gör att sjön svämmar över med mindre vattenvolymer på våren, vilket gör att utflödet av vatten sker snabbare än tidigare. Vårfloden blir därmed kortare och starkare, vilket bidrar till att vattnets buffertförmåga ”späds ut” och att lägsta pH under vårfloden sänks. Samma resonemang kan också troligen stämma för den vattenhållande förmågan i dikade myrar jämfört med odikade myrar, dvs att dikade myrar svämmar över mindre (för stora myrar är 10cm en mycket stor volym), och att de dräneras snabbare.
  3. Minskad nedbrytning av organiska syror – lägre pH och högre halter av metylkvicksilver: I Dalkarlsåns sjöar sker nedbrytning av organiska ämnen genom åtminstone tre processer. Den första innebär att sjöarna fungerar som ”hållplatser” för inflödande vatten där humusämnen och annat organiskt material bryts ner av mikroorganismer. Den andra nedbrytningsprocessen är den fotokemiska nedbrytning som sker när solens energirika strålning träffar organiska ämnen och spjälkar dem till enkla kolkedjor eller till koldioxid. Den tredje processen innebär att humus fälls ut genom så kallad flockning.
    De surgörande humus- och fulvosyrorna minskar därmed i sjöar, och samtidigt omvandlas metaller och (och troligen också metylkvicksliver) till mindre biotillängliga former. Att dessa processer är aktiva i Dalkarlsåns sjöar kan man tydligast se genom att studera skillnaden i färg mellan inflödande och utflödande vatten i sjöar.
  4. Ökad bildning av organiska syror – lägre pH: En process som kan ha spelat roll för Dalkarlsåns försurning är den syresättning av organiskt material som startar vid torrläggningen av sjöbottnar. Den ökade tillgången på syre borde åtminstone de första åren efter sänkningen kunnat ge ökade halter av organiska nedbrytningsprodukter i det avrinnande vattnet. Sjösänkningar tycks har skapat störst skada för vattendragen de första 20 åren (enligt Ture Ågren, muntl.), vilket indikerar att processen kan ha haft en roll för Dalkarlsåns försurning. Observationen kan dock också tyda på att sjöbottnarna innehållit sulfider som vid torrläggning och oxidation kan ge en försurning med liknande avtagande försurningseffekt (se nästa punkt).
  5. Torrlagda sjösediment omvandlas i vissa fall till sura sulfatjordar – vilket ger lägre pH och frigör tungmetaller i form av bland annat kadmium och zink. I de sjöar som ligger lägre än ca 100 m från havsnivån ökar sannolikheten att sjöbottnarna innehåller sulfid. Sulfiden är ofarlig så länge den finns i sjöbottnen, men omvandlas till sur sulfatjord när den torrläggs. Den surgörande kraften i sur sulfatjord är mycket stor. Torrläggning av 10 cm sulfidjord kan ge en försurningseffekt som motsvarar ca 1000 år av surt regn. Förstudien har identifierat tre sänkta sjöar inom Dalkarlsåns avrinningsområde som är tydligt påverkade av sura sulfatjordar. Dessa tre sjöar är: Västervikssjön (114 ha, 100% torrlagd), Dismyrsjön (9 ha, 66% torrlagd) och Rudadammen (5 ha, 100% torrlagd). I utloppen av Dismyrsjön och Västervikssjön uppmättes de allra lägsta pH-värden. Medan Rudadammens utlopp visserligen hade ett klarfärgat och metallmättat vatten, men inte låga pH-värden. Liknande fenomen som i Rudadammens utlopp har observerats i Norrbottens kustland, och skulle kunna bero på att kalkrikt skalgrus ligger inbäddat i sulfatjorden och höjer pH (Lars G Eriksson, muntl.) .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *